Sokknar sænskar raddleysur ESB

Þið hafið eflaust heyrt um þetta. Ef ekki, þá heyrðuð þið það örugglega í dag. Hvað er ég að tala um? Jú, nú finnst svo mörgum sænskum að ríkjasamband Norðurlanda sé svo afskaplega góð hugmynd. Takið vinsamlegast eftir að þetta er sænsk hugmynd. En hún er einmitt sænsk vegna þess að Svíar hafa misst röddina eftir að þeir í tryllingslegu áróðurs- og hræðslukasti álpuðust inn í Evrópusambandið. Þaðan út komast þeir aldrei aftur. Þar sitja þeir týndir og tröllum gengnir. Aldrei heyrist sænskt múkk á alþjóðavettvangi lengur. Svona er að ganga í ESB. Þá missir maður röddina og áhrifin. Svíum langar í ný áhrif. En því miður kæru Svíar; þið eruð í ESB. Er eitthvað að þar? Eruð þið ekki stanslaust í ofboðslegum áhrifum þar? Inni í sjálfum pakkanum? 

Hugmynd Svía um ríkjasamband hefði verið óhugsandi hér áður fyrr. En hvers vegna? Jú, vegna þess að þá var Svíþjóð stórveldi norðursins. En nú eru þeir hins vegar bara próvins í ESB. Þeir þurfa að þola að hýrast í köldum kjallaraholum Brusselgarðs á meðan frau Þýskaland og monsieur Frakkland drekka úr skálum síns einka-fullveldis á hæstu hæðum ESB. Svona er að vera sænskur í dag.

Þegar menn gæla við hugsunina um ríkjasambönd, þá eru hvatarnir alltaf þessir:

• Hvað get ég látið aðra borga fyrir mig.
• Hvað fær ég út úr þessu.

Það hvarflar hins vegar aðeins að örfáum að þeir þurfi sjálfir að borga; að eignir þeirra og auðæfi lendi hjá kaupmanninum, eins og yfirleitt gerist þegar fólk shoppar. Að shoppa með fullveldið í vasanum er hættulegt. Það þarf að banna.

Norðmenn hafa kröftuga rödd á alþjóðavettvangi. Hvernig skyldi standa á því? Ísland hefur ofurmannlega rödd og áhrif í heiminum miðað við stærð. Þessu gleyma margir.

Einu sinni var til land sem hét Svíþjóð. . en svo ..

 

Sjálfur er ég í sambandi við landið mitt: Ísland. Takk fyrir fullveldi okkar, kæru elsku forfeður. Takk!

 

Fyrri færsla

• Dönitz mynt Evrópusambandsins er hættulegur rekaviður 

Athugasemdir

[Valdimar Samúelsson, 2.11.2010 kl. 21:31]

Góð áminning og vel skrifuð. Gott að þú minntist á að það er hlaupið til baka eftir að inn er komið.

[Ragnhildur Kolka, 2.11.2010 kl. 21:47]

Það er ekki nóg að Svíar hafi komið sér upp krónísku hæsi heldur þurfa þeir að horfa upp á sveitalubbana í Norge syngja háa C-ið sínkt og heilagt.

Það hlýtur að svíða.

[Ólafur Ingi Hrólfsson, 3.11.2010 kl. 10:18]

Góð færsla -

Svíar hafa djöflast á móti okkur í m.a. Alþjóða hvalveiðiráðinu ( nema þegar þeir gerðu mistök og greiddu atkvæði með okkur og voru lengi að hamast út um allt til þess að biðjast afsökunar á mistökunum ) - og annarsstaðar þegar um pólitíska hagsmuni er að ræða - norðmenn hafa stórskaðað okkur á fiskmörkuðum þar sem þeir hafa notað olíugróðann til þess að undirbjóða okkur og sama var uppi á borðinu í skipasmíðunum.  Makrílmálið er svo nýjasta dæmið.

Finnar hafa heldur ekkert verið að veita eða sýna okkur neinn stuðning og eru búnir að gleyma okkar stuðningi við þá í átökum við rússa hér áður fyrr. Þarf eitthvað að fjölyrða um "frændur okkar og vini" í Dana"veldi".

Valdimar hefur sennilega ætlað að skrifa "það er EKKI hlaupið til baka".

Látum þetta Norðurlandabull lönd og leið - "frændur okkar og vinir " eru kanski fjarskyldir ættingjar okkar en vinir okkar eru þeir EKKI.

[Einar Solheim, 3.11.2010 kl. 13:32]

Ég held reyndar að rödd svía sé mun hærri á alþjóðavetvangi en rödd norðmanna.  A.m.k. þarft þú að hafa eitthvað haldbært til að halda öðru fram.

[Gunnar Rögnvaldsson, 3.11.2010 kl. 16:22]

Einar

Var ESB stofnað til þess að lönd á borð við Svíþjóð og Malta fengu meiri áhrif á alþjóðavettvangi? Því er fljótsvarað? Svar ESB við 27 einstökum löndum innan ESB er að taka af þeim fullveldi í utanríkisstefnu og utanríkismálum. Aðeins Bretland hefur hér vissa undanþágu og fer sú undanþága mikið fyrir brjóstið á aðalstöðvum miðstýringar í Brussel.

Það getur vel verið að einstakir stjórnmálamenn hafi fengið kauphækkun og betri framtíðarmöguleika fyrir sjálfa sig í ESB. En ekki fyrir þjóð sína. Um leið og þeir komast með fótinn inn í ESB þá hætta þeir að vinna fyrir þjóð sína og hætta að hugsa um velferð eigin þjóðar. Það er einmitt það sem ESB gengur út á. Að breyta ESB í sambandsríki Evrópu.

Hér eru tvö sænsk dæmi:

==================

Sveriges agerande i FN har drastiskt förändrats

==================

Sveriges agerande i FN har drastiskt förändrats

MARTIN SJÖSTEDT HAR undersökt Sveriges röstande i FN under de senaste tjugo åren och kommit fram till att det skett en drastisk förändring det senaste decenniet. 

Tidigare röstade Sverige ungefär lika ofta med länder i tredje världen som med västländerna i kontroversiella frågor i FN:s general- församling. Idag sker det nästan aldrig att Sverige röstar med u-länderna mot den rika världen.

Martin, som studerar vid Göteborgs universitet, har gått igenom alla protokoll gällande omröstningar i generalförsamlingen från och med 1982 fram till 2001. Förändringen inträffar i och med Sveriges ansökan till EG för tio år sedan. 

Martin förklarar förändringen i utrikespolitiken i första hand med ansökan om medlemskap i  dåvarande EG. Den svaga ekonomiska utvecklingen är en annan förklaring. Sverige behövde hålla sig på god fot med västländerna med tanke på ekonomiskt utbyte. 

Martins C-betygsuppsats har titeln ”En väststat som andra? En studie av europeiseringen av svensk utrikespolitik”. Den ligger till grund för en artikel på DN-debatt ”Stödet till tredje världen minskar” av Martin Sjöstedt och Ulf Bjereld (professor i statskunskap). Syfte var att lyfta de utrikespolitiska frågorna som lyst med sin frånvaro i valrörelsen. Det lyckades man nu inte med.

DÄREMOT LYCKADES man reta upp Pierre Schori (svensk FN- ambassadör), som menade att detta inte var en sann bild av svensk utrikespolitik. Schori kunde inte bestrida resultatet som sådant eftersom det bygger på faktiska uppgifter i FN-protokoll. Men han påstod att Sverige inte ändrat sin utrikespolitik utan tvärtom att Sverige genom medlemskapet i EU har påverkat EU-länderna. Men kvar står att Sverige numera nästan aldrig röstar med tredje världen i kontroversiella frågor i FN. Det kan inte Schori förneka. 

Martin Sjöstedt instämmer inte i Pierre Schoris påstående. Tvärtom menar han att den svenska utrikespolitiken ”europeiserats” och därmed passiviserats de senaste tio åren.

Han kritiserar i stället den svenska utrikespolitiken för att inte utnyttja sin röst i EU och försöka påverka den gemensamma utrikes-och säkerhetspolitiken (GUSP) till exempel när det gäller fattigdomsbekämpning, bistånd och EU:s jordbrukspolitik – frågor som har betydelse för länder i tredje världen.

I DN-ARTIKELN redovisas också hur det officiella besöksutbytet med andra länder förändrats. En tidigare studie av Marie Demker och Cecilia Malmström visade att besök från länder i tredje världen stod för 34 procent av officiella besök till och från Sverige under åren 1965- 89. Motsvarande siffra för Västeuropa var 24 procent. Från och med 1990 minskar besöksutbytet med tredje världen till 18 procent och euroepiska länder ökar andelen till 60 procent. Således en markant förändring sker under 90-talet, vilket stärker tesen om svensk utrikespolitiks europeisering. 

Under tre decennier förde Sverige en aktiv utrikespolitik, som byggde på en neutralitetspolitik. För att göra trovärdigt att landet skulle förhålla sig neutralt i händelse av krig så gällde det att inte enbart stödja stormakterna. Sverige, som var alliansfritt, tog ofta ställning för fattiga och mindre länder. Artikelförfattarna beskriver den tidigare utrikespolitiken på följande sätt: ”Genom ett generöst biståndsprogram och ett riksdagsledamot för centerpartiet i Jämtlands län högt officiellt besöksutbyte med tredje världen framstod Sverige som u-ländernas förkämpe bland i-länderna, och även inom FN försvarade Sverige uländernas intressen och stödde bland annat deras krav på en ny ekonomisk världsordning. Statsminister Olof Palme var i detta sammanhang en tongivande personlighet som satte sin prägel på den aktiva politiken genom stöd till tredje världens länder och skarp kritik av stormakternas agerande. Sveriges utrikespolitiska profil skiljde sig således från övriga västländer genom denna uttalade tredje världeninriktning.”

SJÖSTEDT OCH BJERELD anser att väljarna skulle ha rätt att veta var de olika partierna står i de utrikespolitiska frågorna för valet. Under tiden då neutralitetsdoktrinen gällde fanns en samstämmighet i svensk säkerhetspolitik men nu finns en stor oenighet angående Natomedlemskap, bistånd, etc. Men det ville politikerna inte tala om. 

INGELA MÅRTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 77 Oktober 2002 

===================

Sverige lägger sig platt i EU:s lagstiftande ministerråd

===================

Sverige lägger sig platt i EU:s lagstiftande ministerråd

Svenska nej-röster i EU:s lagstiftande ministerråd hör till ovanligheten. De senaste fem åren har Sverige motsatt sig beslut - röstat emot eller avstått från att rösta - i ministerrådet 18 gånger. Två tredjedelar av nej-rösterna har gällt frågor om jordbruk och livsmedel, och den trenden höll i sig förra året, enligt regeringens redovisning.

Förra året röstade Sverige nej tre gånger. Två av de tre nej-rösterna gällde genmodifierad majs. Sverige gick emot beslut om fortsatt förbud mot genmodifierad majs i Österrike och Ungern. Sverige ville följa EU-kommissionens förslag och upphäva förbuden.

Det tredje fallet gällde ett direktiv om sanktioner mot arbetsgivare som använder illegal arbetskraft från länder utanför EU. I sak var regeringen positiv, men ansåg att det var oklart om ministerrådet hade rätt att fatta beslut och röstade därför nej.

Det svenska nej-röstandet hade ingen effekt, eftersom ministerrådet i samtliga tre fall avgjorde frågan med kvalificerad majoritet. Sverige blev överkört.

Rekordet i nej-röster sattes 1995, dvs. första året som EU-medlem, då Sverige röstade nej 34 gånger. Efter några år som EU-medlem blev dock svenska ministrar allt mer fogliga och 1999 lades inte en enda nej-röst.

När ministerrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet finns det idag 345 röster som är fördelade mellan länderna efter deras befolkningsstorlek, men långt ifrån proportionellt. De stora länderna såsom Tyskland har 29 röster, medan de minsta länderna Luxemburg och Malta har 4 respektive 3 röster. Sverige har 10 röster. Gräns för kvalificerad majoritet är 255 röster.

Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, ändras reglerna så att för kvalificerad majoritet krävs 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av befolkningen (så kallad dubbel majoritet). Denna förändring får dock vänta på att genomföras till 2014 efter polskt motstånd.

Det finns enorma skillnaderna i folkmängd mellan medlemsstaterna – Tysklands befolkning är till exempel drygt 206 gånger större än Maltas, Holland har 21 gånger fler invånare än Cypern och Spanien mer än fyra gånger så många invånare som Portugal.

De sex största länderna svarar för drygt 70 procent av befolkningen. De 12 minsta länderna svarar tillsammans för åtta procent av folkmängden och är tillsammans något större än det minsta av de stora länderna, Polen.

Det nya omröstningssystemet med dubbla majoriteter förstärker kraftigt de stora medlemsstaternas makt genom att ländernas befolkningsstorlek blir avgörande.

Tyskland, som enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 16,7 procent (en ökning med 98,9 procent). Sverige, som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna, minskar sin röststyrka till 1,8 procent (en minskning med 37 procent). Tysklands röststyrka blir 9,17 gånger så stor Sveriges (att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget).

Lissabonfördraget innebär dessutom att vetorätten avskaffas på 68 olika politikområden. Principen är i fortsättningen att ministerrådet fattar beslut med kvalificerad med vissa undantag, typ utrikes- och säkerhetspolitik.

Alla övergångar från enhällighet till majoritetsbeslut innebär en överföring av beslutsrätt och en motsvarande begränsning av riksdagens egna möjligheter.

När enhällighet krävs kan Sverige stoppa (eller ändra) alla för oss oönskade beslut. När man går över till majoritetsbeslut kan vi alltid bli nedröstade.

Vi skulle gå med i EU för att påverka, var ja-sidans viktigaste ”argument” inför folkomröstningen 1994. 15 år senare tvingas vi konstatera att det i praktiken blev tvärtom. Räck upp handen den som är överraskad.

GÖSTA TORSTENSSON